När jag gör såhär skulle man kunna tro att mitt hår år hur långt som helst. 

 

En standardsak Emily alltid säger när vi ses är, OoooooooooooooOooOooooooooOooooOOOoo vad långt hår du fått Johanna. Då brukar jag svara, ja det har nog växt två millimeter sen sist vi sågs PUCKO*! (*fast det tänker jag bara tyst för mig själv) 

 

Då säger Emily, men du hade ju så kooooooooort hår första gången vi sågs. 

Också mitt standardsvar: MEN DET VAR JU FLERA ÅR SEDAN! Men okej mitt hår växer som ogräs.

 

OCH det leder mig in på det jag ville skriva om idag. Hipp hipp hurra, nu har jag och Emily varit "vänner" i tre år. Tänk att jag var nitton år när vi sågs första gången. HERREGUD; NITTON?! Har jag varit så liten? Töntigt. 

 

I alla fall, tre år sedan. Jag hade precis tagit studenten och jobbat hela sommarlovet. Jag var lättad över att få komma ut i denna fria värld som inte innebar massa fyrkantiga lärare (ojsan hoppsan, därför jag valde att plugga efter "sommarlovet"). 

Jag hade precis klippt av mig mitt långa svall, ah lika långt som det är idag tror jag. Måste bara säga att det är en av de bättre beslut jag tagit. Bara klippa av skiten som funnits där i svåra tider och samlat på sig minnen tunga som bly. Dessutom uppskattar jag svallet mer än någonsin nu, hum kan även bero på att jag älskar hela mig själv så jävla mycket mer nu än för tre år sedan.

Okej, jag ska försöka hålla en vettig tråd. 

 

För tre år sedan stod lilla, rädda, korthåriga Johanna där i en lång kö på socialhögskolan i väntan på inskriving. Stod tillsammans med en kompis jag känt länge. Om inte hon varit där hade jag nog låst in mig på toa.

Framför oss i kön stod en lagom förvirrad tös med sin MAMMA! OMG MAMMA! När lilla Johanna ser detta viskar hon till sin kompis: ser du, hon har sin mamma med sig, så töntigt. 

Sedan står jag där tyst en liten stund och tänker innan jag ännu en gång sätter lilla munnen mot kompisens öra och viskar: Jag önskar att jag också vågade ta med min mamma. 

 

Hade Emily hört detta hade hon väl aldrig blivit min kompis. Men kompisar blev vi. Nog mest för att hon började umgås med min kompis och jag följde kompisen i hasorna hela tiden eftersom jag inte vågade ta kontakt med någon annan. he ja jag är en mes. 

Sen efter några bekräftande samtal vågade jag ta Emily till mig och låta henne bli min kompis. (jag har lite svårt för att bli kompis med människor för jag är så jääääääääävla blyg och rädd, eller ja kanske inte lika extrem nu som för TRE år sedan när jag var fjuttiga NITTON år!) 

 

Så grattis till oss. Vill bara tillägga för Emilys skull att jag älskar att bli äldre och det borde du också lära dig att göra! 

 

Jag i koooooort hår.